Ett gupp i vägen

Glad i hågen valde jag att gå upp till 75 % på jobbet i måndags. Allt har känts så bra den senaste tiden. Fanns inte i min världsbild att det inte skulle funka. Lite jobbigt kunde det bli men inte mer än så.

Nu blev det inte så. Fick avbryta rehabpasset i måndags - pga en jäkla känning i knät :( Frustrationen var total... och är så fortfarande.

Träffade sjukgymnasten igår så jag kunde bolla lite med honom. Bestämde mig för att kasta om arbetstiden så jag kunde köra rehaben på morgonen istället för att palla med den. Gjorde så idag och rehabpasset funkade helt ok - med minskad påfrestning, dvs ett litet steg tillbaks igen.

Efter ett par timmar på jobbet var det bara till att konstatera att det här funkar inte. Mer svullen och mer ont än jag haft på väldigt länge. Så - tillbaks till halvtid igen.

Håll tummarna för att det räcker med ett par dagar innan knät ser ut och känns som det gjorde i söndags snart igen! Fullgung på hojen ska ju klara guppen galant ;)

Frustrerad, håglös och färglös

Lite småjobbig ekvation

Svullen och ont :(

Positiv eftermiddag - trots allt

Fick som tur var besök av Lill-flisan med mamma och pappa när jag kom hem vid halvfyra. Vem kan motstå att sitta med ett stort leende och busa med denna lilla sötnos?

Världens bästa älskling kom hem med både blommor och supergodis från Lakritsfabriken. Chokladglacerade laktritsstänger och ett glas rött till det ikväll blir bra avslut på dagen.

Jag vill Jag kan Jag njuter!!

Njuter!!!

Kände att det var dags för ett inlägg som tar upp status avseende rehab och träning, så här 15 veckor efter min tibiaosteotomi.

Nu går det framåt med stormsteg och känslan är så underbar

• Jobbprocenten ökar
  Egentligen är jag sjukskriven på heltid till 28/2 och därefter på halvtid till sista april - men jag har fått lov av läkaren att styra det som jag själv känner att jag vill och kan. Den 28 december började jag därför 2 timmar om dagen - till största delen hemifrån. Sen blev det dags att gå upp till halvtid den 2 februari. Och på måndag är det äntligen dags att gå upp till 75 % Tror det kommer funka alldeles ypperligt. Tycker det har varit lite hattigt, blir varken hackat eller malet när jag jobbar så lite som jag gjort tidigare - men det har varit superskönt att känna att jag kom tillbaks steg för steg.

• Släpper kryckorna inomhus
  Behöver fokusera rätt rejält för att lära mig gå igen - men det går! ;) Främst inomhus och på plan mark, men det börjar bli bättre och bättre i trapporna och ute också.

Nytt rehabprogram - som börjar likna träning på riktigt!!

1,5 timme tar det att köra igenom det nu - och då kör jag bara 2 set bestående av 15 reps av varje (båda benen där det är enbensövningar) än så länge. 

Programmet består av:

• Step upp på steg, dvs upp och ner på en stepbräda. Hade lite extrahöjd i fredags 
• Step upp sidovis, dvs upp och ner på en stepbräda från sidan
• Knäböj med boll bakom ryggen - ner till 90 grader nu
• Utfall framåt
• Utfall steg åt sidan
• Sittande benpress i maskin - ner till 90 grader nu
• Bäckenlyft, lårcurl och sen rumplyft till en rak linje knä - huvud
  Den här övningen är GÔRSKETAJOBBIG!!!
• Tåhäv på stepbräda
• Sätta och resa mig (90 grader) med vikter i händerna
• "Jorden runt", dvs stående höftlyft utåt, inåt, bakåt och framåt med i dragapparat
• Lite stretch på det.

Rehabpassen ligger varannan dag

Cyklingen då

Jag fick ett ok från sjukgymnasten på att köra upp till 40 minuter - men det räcker med den tiden tycker han. Får dessutom gå från lätt mot lite mer moderat nivå. 

Testade det i förrgår genom att lägga in 4 stycken 15 sekundare på maximal kadens. Ja, maximal kadens jag kunde komma upp i för tillfället (145). Vilken ljuvlig känsla!! 

Sen var jag ute och körde idag också. Samma runda som senast men det var "liiite" tyngre idag. 1 dm snö gör sitt till :D 50 minuter tog det och maxpulsen låg 15 slag hörgre medan snittpulsen låg 13 slag högre. Det blev inte bara ett rörlighetsträningspass idag - utan det kändes verkligen som ett pass på hojen idag!

Cyklingen kör jag varje dag. De dagar som inte är rehabdagar blir det i kombination med rörlighetsträning.

Annan träning då

Kör styrketräning, och numer även stakmaskin, ihop med rehabpassen, dvs varannan dag. Övriga dagar blir det styrketräning hemma, eller bara rörlighetsträning ihop med cyklingen.

Har dessutom dragit igång PT-pass med bästa Åsa igen också. Varannan fredagän så länge. Och på fredag ska vi gå igenom kosten också. Vet ju egentligen vad som gäller... men har inte hållt mig till det sen juli, och behöver få koll på den med tanke på hur mycket mindre jag gör åt idag jämfört med tidigare.

Summering

Rehabpassdagen innebär vanligtvis 2 - 2,5 timmes träning (varannan dag)

Övriga dagar innebär vanligtvis 0,5 - 1 timmes träning (varannan dag)

Den här veckan kommer sluta på ca 8 timmar om morgondagens planering håller.

Kan tillägga att jag är den enda på gymmet som kryckar mig rung där inne.

Hur ser jag ut egentligen

Ja, inte på utsidan utan på insidan.

Ser lite kul ut med ett jack rätt in i skelettet.
Det där som ser ut att vara ett tomrum längst in är inget tomrum utan en Peek platta.

Var på återbesök hos ortopeden i början av månaden - och fick grönt ljus från läkaren. Allt såg bra ut. - även de nytagna röntgenbilderna. Fortsatt rehab, använd gärna kryckorna en eller ett par månader till för att inte snedbelasta och börja gå felaktigt. Det inte bara det att jag hoppat på kryckor i sju månader utan jag får ett nytt gångmönster iom att jag numer är kobent på högerbenet efter operationen.

Det var i alla fall en oerhört skön känsla i kroppen när jag gick därifrån. Allt var ok och det är bara att köra på.

Sen blev jag lite nyfiken.. Vill ha mina bilder från första bilden i juli till sista nu när jag var där. Får reda på att jag kan få dem utskrivna - till en kostnad av 40 kr/bild. Men papperskopior?!? Nä, tack. Nästa bud blev att jag kunde få dem på cd-skiva och så fick det bli. Den dyraste CD-skivan jag nånsin köpt!! 250 kronor!!

Skinnad in på bara skelettet skulle man kunna säga ;) Nåja, nu var det inte bara bilderna utan även programvaran och journalanteckningarna som var med på skivan - och bilderna fanns naturligtvis inte som vanliga bildfiler utan jag fick greja lite.

Så här ser jag ut i alla fall - framifrån

Första röntgenbilden, 6 dagar efter knät sa upp sig totalt den här gången.
Det är "lite" tajt på insidan av knät. Inte mycket till ledspringa där inte.

Dagen efter operation - med agrafferna synliga

Återbesöket. Allt ser jättefint ut och ledspringan har utvidgats enligt plan.
Min lekmanamätning på datorn ger en ökning på drygt 2 mm.

... från sidan

Första tillfället

Dagen efter operation. Kunde inte böja knät mer då...

Återbesöket - och allt ser ut som det ska.

I did it! I did it!! I DID IT!!!

Jäklar vad nervös jag var - och jäklar vilken underbar känsla!!
Nervös för om det skulle hålla - om det skulle funka överhuvudtaget
Nervös för om jag skulle hitta känslan igen

Det funkade och kändes helt underbart!

Min älskade äkta hälft kläckte ur sig förslaget häromdagen: Vi sticker ut och testar att cykla lite på måndag - och gissa om jag var på... 

När jag kom hem från jobbet strax efter 12, och vi hade fått i oss en kopp kaffe började det bli dags att leta fram vinterkläderna. Angelo (hojen) hade redan fått på sig sina, dvs dubbdäcken satt på. När vi var klara bar Lars ner Angelo och jag lirkade efter nedför våra tre trappor i huset. Sen stack han upp för att hämta sin och under tiden passade jag på att grensla hojen och känna mig för lite. "Det här ska nog funka", tänkte jag.

Det blev en sväng på 6 km/40 minuter lugnt och stilla. Känslan var underbar! Även om det onekligen kändes lite konstigt och ömt. Tibia, dvs skenbenet som sågats av, vinklats om och lappats ihop, ömmade en del på framsidan. Knät känns av lite när jag belastar lite mer, det gick t.ex. oerhört lätt och långsamt uppför de små backar som var. Lättaste växeln trots 28-klinga fram säger en del... MEN DET FUNKADE!

Idag skulle jag egentligen släppt stödet helt...

... stödet av kryckorna men nu blir det inte så. Däremot tränar jag på att göra det genom att gå lite här hemma utan dem - OCH DET KÄNNS faktiskt RÄTT BRA!
Det där ordet faktiskt är ett ord jag inte gillar, eller rättare sagt: Jag tycker inte om när det används av ren slentrian. Det kan förstöra innebörden i det du förhoppningsvis egentligen menar. Fundera över vad det blir för skillnad om du säger "Det gjorde du jättebra" eller "Det gjorde du faktiskt jättebra"

Överträffar förväntningarna

I mitt fall fyller ordet 'faktiskt' sin funktion i uttrycket ovan, Det räcker att gå tillbaks till början av veckan för att jag absolut inte kunde tro att jag skulle kunna lämna kryckorna och ändå ta mig fram här hemma. Började så smått igår eftermiddag/kväll. Det är en konstig känsla. Musklerna, eller de muskler som borde finnas, används på ett annat sätt än tidigare. Det känns att det inte är samma sätt att gå som tidigare. Sen har jag inte gått för egen maskin på snart 7 månader heller... även det sätter sina spår.

Notering åt mig själv: ta det lugnt och överansträng dig inte.

De har gjort och gör fortfarande stor nytta 

Längtan

Längst inne i cykelrummet hänger han , min Angelo.
LÄNGTAR SÅ EFTER ATT FÅ KOMMA UT I SKOGEN PÅ HONOM IGEN!

Tisdag i nästa vecka är en stor dag. Först är det röntgen av knät följt av återbesök hos ortopeden. Ska bli intressant att höra vad han säger om svullnaden som inte går ner. Därefter är det besök hos sjukgymnasten så vi kan komma vidare i rehabandet och så smått kanske få lite träningskänsla. Allt utifrån vad läkaren säger. 

Sen ska jag eventuellt testa en annan grej för att komma igång och få ordning på kroppen. Mer om det när jag vet lite mer.

Vad har hon gjort med dig - du är ju blek som ett lakan...

... det var frågan jag fick av maken när jag kom hem från Lotta på Helhetens Hus för en stund sen. Tittade mig i spegeln och kunde konstatera att jag verkligen var kritvit i ansiktet. Sen om det berodde på kylan ute eller chocken är en annan femma

Chocken av att högerbenet känns på samma sätt som innan det gick åt h-vete med knät

Var som sagt hos Lotta idag. Lotta som jag i normalfallet går till regelbundet för en helt suverän idrottsmassage. Då, när jag är frisk och igång med träning och tävling för fullt. Den delen är inte så aktuell just nu... Har varit hos henne för att försöka få igång lymfsystemet, och därmed även cirkulatioenett par gånger efter operationen tidigare. Gav lte resultat även då men det är inte lätt att göra något när det gör så jäkla ont som det gjorde då.

Alltså - känslan idag!!! 45 minuters lymfdränagemassage har gjort underverk! Benet känns "som vanligt" - ingen konstig svullen, öm och ond känsla så som det varit senaste månaderna. Känns jättekonstigt! Visst känner jag av knät när jag går men ändå. Nu håller jag tummarna för att det ska få rejäl fart på systemet i den här gamla kroppastollen.

 För det har varit jobbiga dagar som varit. Den där jäkla svullnaden i knät ger inte med sig - trots att jag fortfarande håller mig borta från alla belastningsövningar. Frustrationen är rätt stor om jag säger så... Nu gäller det att njuta av att allt känns toppen just nu!

Vi har dessutom en helt fantastisk vinterdag idag! Rya Åsar till vänster på bilden är ett helt underbart, fantastiskt område att hoja på! Lovar att du kan få mjölksyran att verkligen spruta ur varenda por i kroppen om du vill! Åh, vad jag LÄNGTAR EFTER ATT FÅ HOJA IGEN!

Ps

Har bokat in ytterligare lymfdränagetider hos Lotta framöver. Nu jäklar ska det här lösa sig så jag kan komma igång och komma tillbaks dit jag ska vara i rehabandet

Surt sa räven - men rönnbär är ju ett "superbär" så det blir nog bra så småningom.

Inte min starka sida...

Ja, jag är blåögd... Ja, jag har en förmåga att vara överoptimistisk ibland... Det sitter långt inne att acceptera att jag inte kan klara av det jag vill... Samtidigt kan jag - när jag väl insett fakta - gilla läget och göra det bästa möjliga av situationen.

Det har inte varit några bra dagar sen sist. Körde på med rehaben enligt plan och det kändes så jäkla skönt! Att äntligen vara på G. Fick äntligen börja belasta lite mer. Släppte dessutom ortosen efter nyår. Jätteskönt fast en väldigt konstig känsla att "lära sig gå" på ett annorlunda sätt. (Är numer kobent på högerbenet).  Förra veckan konstaterade sjukgymnasten att svullnaden ökat sen veckan innan. Jag hade misstänkt det själv men var inte helt säker. Det blev till att skippa samtliga belastningsövningar och bara köra på med rörlighets- och cirkulationsövningarna. Allt för att svullnaden skulle gå ner... Nu blev det inte så :( Har under veckan konstaterat att svullnaden bara ökat och känslan har inte alls varit bra. 

Dagens besök gav det hela svart på vitt. En ökning av omkretsen med 2,5 cm över patella och 2 cm en bit ovanför leden. Inte bra alls. Dags att jaga läkaren för att få en bedömning och eventuell åtgärd så vi vet hur vi ska vidare med rehabiliteringen. 

Surt sa räven...

Se sanningen i vitögat när det gäller MTB-säsongen

Jag hade redan sen tidigare kommit fram till att det inte skulle bli något Veteran-VM för mig. Att det skulle gå nere i Italien gjorde valet lätt. Kunde inte motivera 130 mil bilresa enkel väg, plus allt annat som tillkommer när jag visste att jag inte skulle kunna vara i närheten av den form jag vill vara.

Så den biten var lätt.

Men resten... Jag satte mig och fixade min Excelfil för träningsdagboken. Den börjar 1 februari för då ska jag väl komma igång. La in SWECUP, Västgötacupen, AMC samt SM-dagarna - för någonstans ska det väl ändå bli ett MTB SM.

Samtidigt började jag fundera lite. 

Idag har jag hoppat på kryckor i 6 månader och då har jag ändå en månad kvar. 7 månader utan att ha gjort något kroppsligt som har med träning att göra - inte ett jäkla dyft. Skulle tro att det tar lite tid att få tillbaks flåset, styrkan, cykebenen och en vettig kropp.

Sen var det här med frågan NÄR jag skulle kunna börja träna - på riktigt. Att jag släpper kryckorna i början/mitten av februari innebär knappast att det är samma sak som att jag kan börja träna. Det lär nog ta nån eller ett par månader till..

Dryftade frågan med sjukgymnasten idag - och fick bekräftat att det nog lär bli så. Är så jäkla glad att jag har en sjukgymnast som själv kör triathlon och därmed förstår vad jag pratar om när det gäller träning och tävling.

Det är jobbigt att behöva se sanningen i vitögat när jag vill så jäkla mycket

Så hur ser det ut framöver då?

Det kommer bli cykling för glädjen, träning för att börja bygga styrka och flås, teknikträning för att våga lita på att kroppen fortfarande kan hantera cykeln.

I mitten/slutet april blir det förhoppningsvis en veterantantträningshelg i Hellas som jag kan vara med på. KANSKE beror på hur långt jag kommit i formen. I slutet av april/början av maj blir det en sväng till Sandviken för att lägga i båten och njuta på Lilla Hawaii - samtidigt som det blir MTB på underbara Högbo Arena. 

Tävlingarna då?

Nja, nåra tävlingar lär det inte bli. Inte på ett bra tag. Däremot kanske jag kör nåt race för att få tävlingsträningen.

Men vad blir det långsiktiga målet för 2016 då?

Cyclo-crossen! SM och kanske EM - beroende på var det går i år.