Idag skulle jag egentligen släppt stödet helt...

... stödet av kryckorna men nu blir det inte så. Däremot tränar jag på att göra det genom att gå lite här hemma utan dem - OCH DET KÄNNS faktiskt RÄTT BRA!
Det där ordet faktiskt är ett ord jag inte gillar, eller rättare sagt: Jag tycker inte om när det används av ren slentrian. Det kan förstöra innebörden i det du förhoppningsvis egentligen menar. Fundera över vad det blir för skillnad om du säger "Det gjorde du jättebra" eller "Det gjorde du faktiskt jättebra"

Överträffar förväntningarna

I mitt fall fyller ordet 'faktiskt' sin funktion i uttrycket ovan, Det räcker att gå tillbaks till början av veckan för att jag absolut inte kunde tro att jag skulle kunna lämna kryckorna och ändå ta mig fram här hemma. Började så smått igår eftermiddag/kväll. Det är en konstig känsla. Musklerna, eller de muskler som borde finnas, används på ett annat sätt än tidigare. Det känns att det inte är samma sätt att gå som tidigare. Sen har jag inte gått för egen maskin på snart 7 månader heller... även det sätter sina spår.

Notering åt mig själv: ta det lugnt och överansträng dig inte.

De har gjort och gör fortfarande stor nytta 

Längtan

Längst inne i cykelrummet hänger han , min Angelo.
LÄNGTAR SÅ EFTER ATT FÅ KOMMA UT I SKOGEN PÅ HONOM IGEN!

Tisdag i nästa vecka är en stor dag. Först är det röntgen av knät följt av återbesök hos ortopeden. Ska bli intressant att höra vad han säger om svullnaden som inte går ner. Därefter är det besök hos sjukgymnasten så vi kan komma vidare i rehabandet och så smått kanske få lite träningskänsla. Allt utifrån vad läkaren säger. 

Sen ska jag eventuellt testa en annan grej för att komma igång och få ordning på kroppen. Mer om det när jag vet lite mer.

Vad har hon gjort med dig - du är ju blek som ett lakan...

... det var frågan jag fick av maken när jag kom hem från Lotta på Helhetens Hus för en stund sen. Tittade mig i spegeln och kunde konstatera att jag verkligen var kritvit i ansiktet. Sen om det berodde på kylan ute eller chocken är en annan femma

Chocken av att högerbenet känns på samma sätt som innan det gick åt h-vete med knät

Var som sagt hos Lotta idag. Lotta som jag i normalfallet går till regelbundet för en helt suverän idrottsmassage. Då, när jag är frisk och igång med träning och tävling för fullt. Den delen är inte så aktuell just nu... Har varit hos henne för att försöka få igång lymfsystemet, och därmed även cirkulatioenett par gånger efter operationen tidigare. Gav lte resultat även då men det är inte lätt att göra något när det gör så jäkla ont som det gjorde då.

Alltså - känslan idag!!! 45 minuters lymfdränagemassage har gjort underverk! Benet känns "som vanligt" - ingen konstig svullen, öm och ond känsla så som det varit senaste månaderna. Känns jättekonstigt! Visst känner jag av knät när jag går men ändå. Nu håller jag tummarna för att det ska få rejäl fart på systemet i den här gamla kroppastollen.

 För det har varit jobbiga dagar som varit. Den där jäkla svullnaden i knät ger inte med sig - trots att jag fortfarande håller mig borta från alla belastningsövningar. Frustrationen är rätt stor om jag säger så... Nu gäller det att njuta av att allt känns toppen just nu!

Vi har dessutom en helt fantastisk vinterdag idag! Rya Åsar till vänster på bilden är ett helt underbart, fantastiskt område att hoja på! Lovar att du kan få mjölksyran att verkligen spruta ur varenda por i kroppen om du vill! Åh, vad jag LÄNGTAR EFTER ATT FÅ HOJA IGEN!

Ps

Har bokat in ytterligare lymfdränagetider hos Lotta framöver. Nu jäklar ska det här lösa sig så jag kan komma igång och komma tillbaks dit jag ska vara i rehabandet

Surt sa räven - men rönnbär är ju ett "superbär" så det blir nog bra så småningom.

Inte min starka sida...

Ja, jag är blåögd... Ja, jag har en förmåga att vara överoptimistisk ibland... Det sitter långt inne att acceptera att jag inte kan klara av det jag vill... Samtidigt kan jag - när jag väl insett fakta - gilla läget och göra det bästa möjliga av situationen.

Det har inte varit några bra dagar sen sist. Körde på med rehaben enligt plan och det kändes så jäkla skönt! Att äntligen vara på G. Fick äntligen börja belasta lite mer. Släppte dessutom ortosen efter nyår. Jätteskönt fast en väldigt konstig känsla att "lära sig gå" på ett annorlunda sätt. (Är numer kobent på högerbenet).  Förra veckan konstaterade sjukgymnasten att svullnaden ökat sen veckan innan. Jag hade misstänkt det själv men var inte helt säker. Det blev till att skippa samtliga belastningsövningar och bara köra på med rörlighets- och cirkulationsövningarna. Allt för att svullnaden skulle gå ner... Nu blev det inte så :( Har under veckan konstaterat att svullnaden bara ökat och känslan har inte alls varit bra. 

Dagens besök gav det hela svart på vitt. En ökning av omkretsen med 2,5 cm över patella och 2 cm en bit ovanför leden. Inte bra alls. Dags att jaga läkaren för att få en bedömning och eventuell åtgärd så vi vet hur vi ska vidare med rehabiliteringen. 

Surt sa räven...

Se sanningen i vitögat när det gäller MTB-säsongen

Jag hade redan sen tidigare kommit fram till att det inte skulle bli något Veteran-VM för mig. Att det skulle gå nere i Italien gjorde valet lätt. Kunde inte motivera 130 mil bilresa enkel väg, plus allt annat som tillkommer när jag visste att jag inte skulle kunna vara i närheten av den form jag vill vara.

Så den biten var lätt.

Men resten... Jag satte mig och fixade min Excelfil för träningsdagboken. Den börjar 1 februari för då ska jag väl komma igång. La in SWECUP, Västgötacupen, AMC samt SM-dagarna - för någonstans ska det väl ändå bli ett MTB SM.

Samtidigt började jag fundera lite. 

Idag har jag hoppat på kryckor i 6 månader och då har jag ändå en månad kvar. 7 månader utan att ha gjort något kroppsligt som har med träning att göra - inte ett jäkla dyft. Skulle tro att det tar lite tid att få tillbaks flåset, styrkan, cykebenen och en vettig kropp.

Sen var det här med frågan NÄR jag skulle kunna börja träna - på riktigt. Att jag släpper kryckorna i början/mitten av februari innebär knappast att det är samma sak som att jag kan börja träna. Det lär nog ta nån eller ett par månader till..

Dryftade frågan med sjukgymnasten idag - och fick bekräftat att det nog lär bli så. Är så jäkla glad att jag har en sjukgymnast som själv kör triathlon och därmed förstår vad jag pratar om när det gäller träning och tävling.

Det är jobbigt att behöva se sanningen i vitögat när jag vill så jäkla mycket

Så hur ser det ut framöver då?

Det kommer bli cykling för glädjen, träning för att börja bygga styrka och flås, teknikträning för att våga lita på att kroppen fortfarande kan hantera cykeln.

I mitten/slutet april blir det förhoppningsvis en veterantantträningshelg i Hellas som jag kan vara med på. KANSKE beror på hur långt jag kommit i formen. I slutet av april/början av maj blir det en sväng till Sandviken för att lägga i båten och njuta på Lilla Hawaii - samtidigt som det blir MTB på underbara Högbo Arena. 

Tävlingarna då?

Nja, nåra tävlingar lär det inte bli. Inte på ett bra tag. Däremot kanske jag kör nåt race för att få tävlingsträningen.

Men vad blir det långsiktiga målet för 2016 då?

Cyclo-crossen! SM och kanske EM - beroende på var det går i år.