Ett gupp i vägen

Glad i hågen valde jag att gå upp till 75 % på jobbet i måndags. Allt har känts så bra den senaste tiden. Fanns inte i min världsbild att det inte skulle funka. Lite jobbigt kunde det bli men inte mer än så.

Nu blev det inte så. Fick avbryta rehabpasset i måndags - pga en jäkla känning i knät :( Frustrationen var total... och är så fortfarande.

Träffade sjukgymnasten igår så jag kunde bolla lite med honom. Bestämde mig för att kasta om arbetstiden så jag kunde köra rehaben på morgonen istället för att palla med den. Gjorde så idag och rehabpasset funkade helt ok - med minskad påfrestning, dvs ett litet steg tillbaks igen.

Efter ett par timmar på jobbet var det bara till att konstatera att det här funkar inte. Mer svullen och mer ont än jag haft på väldigt länge. Så - tillbaks till halvtid igen.

Håll tummarna för att det räcker med ett par dagar innan knät ser ut och känns som det gjorde i söndags snart igen! Fullgung på hojen ska ju klara guppen galant ;)

Frustrerad, håglös och färglös

Lite småjobbig ekvation

Svullen och ont :(

Positiv eftermiddag - trots allt

Fick som tur var besök av Lill-flisan med mamma och pappa när jag kom hem vid halvfyra. Vem kan motstå att sitta med ett stort leende och busa med denna lilla sötnos?

Världens bästa älskling kom hem med både blommor och supergodis från Lakritsfabriken. Chokladglacerade laktritsstänger och ett glas rött till det ikväll blir bra avslut på dagen.

I did it! I did it!! I DID IT!!!

Jäklar vad nervös jag var - och jäklar vilken underbar känsla!!
Nervös för om det skulle hålla - om det skulle funka överhuvudtaget
Nervös för om jag skulle hitta känslan igen

Det funkade och kändes helt underbart!

Min älskade äkta hälft kläckte ur sig förslaget häromdagen: Vi sticker ut och testar att cykla lite på måndag - och gissa om jag var på... 

När jag kom hem från jobbet strax efter 12, och vi hade fått i oss en kopp kaffe började det bli dags att leta fram vinterkläderna. Angelo (hojen) hade redan fått på sig sina, dvs dubbdäcken satt på. När vi var klara bar Lars ner Angelo och jag lirkade efter nedför våra tre trappor i huset. Sen stack han upp för att hämta sin och under tiden passade jag på att grensla hojen och känna mig för lite. "Det här ska nog funka", tänkte jag.

Det blev en sväng på 6 km/40 minuter lugnt och stilla. Känslan var underbar! Även om det onekligen kändes lite konstigt och ömt. Tibia, dvs skenbenet som sågats av, vinklats om och lappats ihop, ömmade en del på framsidan. Knät känns av lite när jag belastar lite mer, det gick t.ex. oerhört lätt och långsamt uppför de små backar som var. Lättaste växeln trots 28-klinga fram säger en del... MEN DET FUNKADE!

Surt sa räven - men rönnbär är ju ett "superbär" så det blir nog bra så småningom.

Inte min starka sida...

Ja, jag är blåögd... Ja, jag har en förmåga att vara överoptimistisk ibland... Det sitter långt inne att acceptera att jag inte kan klara av det jag vill... Samtidigt kan jag - när jag väl insett fakta - gilla läget och göra det bästa möjliga av situationen.

Det har inte varit några bra dagar sen sist. Körde på med rehaben enligt plan och det kändes så jäkla skönt! Att äntligen vara på G. Fick äntligen börja belasta lite mer. Släppte dessutom ortosen efter nyår. Jätteskönt fast en väldigt konstig känsla att "lära sig gå" på ett annorlunda sätt. (Är numer kobent på högerbenet).  Förra veckan konstaterade sjukgymnasten att svullnaden ökat sen veckan innan. Jag hade misstänkt det själv men var inte helt säker. Det blev till att skippa samtliga belastningsövningar och bara köra på med rörlighets- och cirkulationsövningarna. Allt för att svullnaden skulle gå ner... Nu blev det inte så :( Har under veckan konstaterat att svullnaden bara ökat och känslan har inte alls varit bra. 

Dagens besök gav det hela svart på vitt. En ökning av omkretsen med 2,5 cm över patella och 2 cm en bit ovanför leden. Inte bra alls. Dags att jaga läkaren för att få en bedömning och eventuell åtgärd så vi vet hur vi ska vidare med rehabiliteringen. 

Surt sa räven...

Se sanningen i vitögat när det gäller MTB-säsongen

Jag hade redan sen tidigare kommit fram till att det inte skulle bli något Veteran-VM för mig. Att det skulle gå nere i Italien gjorde valet lätt. Kunde inte motivera 130 mil bilresa enkel väg, plus allt annat som tillkommer när jag visste att jag inte skulle kunna vara i närheten av den form jag vill vara.

Så den biten var lätt.

Men resten... Jag satte mig och fixade min Excelfil för träningsdagboken. Den börjar 1 februari för då ska jag väl komma igång. La in SWECUP, Västgötacupen, AMC samt SM-dagarna - för någonstans ska det väl ändå bli ett MTB SM.

Samtidigt började jag fundera lite. 

Idag har jag hoppat på kryckor i 6 månader och då har jag ändå en månad kvar. 7 månader utan att ha gjort något kroppsligt som har med träning att göra - inte ett jäkla dyft. Skulle tro att det tar lite tid att få tillbaks flåset, styrkan, cykebenen och en vettig kropp.

Sen var det här med frågan NÄR jag skulle kunna börja träna - på riktigt. Att jag släpper kryckorna i början/mitten av februari innebär knappast att det är samma sak som att jag kan börja träna. Det lär nog ta nån eller ett par månader till..

Dryftade frågan med sjukgymnasten idag - och fick bekräftat att det nog lär bli så. Är så jäkla glad att jag har en sjukgymnast som själv kör triathlon och därmed förstår vad jag pratar om när det gäller träning och tävling.

Det är jobbigt att behöva se sanningen i vitögat när jag vill så jäkla mycket

Så hur ser det ut framöver då?

Det kommer bli cykling för glädjen, träning för att börja bygga styrka och flås, teknikträning för att våga lita på att kroppen fortfarande kan hantera cykeln.

I mitten/slutet april blir det förhoppningsvis en veterantantträningshelg i Hellas som jag kan vara med på. KANSKE beror på hur långt jag kommit i formen. I slutet av april/början av maj blir det en sväng till Sandviken för att lägga i båten och njuta på Lilla Hawaii - samtidigt som det blir MTB på underbara Högbo Arena. 

Tävlingarna då?

Nja, nåra tävlingar lär det inte bli. Inte på ett bra tag. Däremot kanske jag kör nåt race för att få tävlingsträningen.

Men vad blir det långsiktiga målet för 2016 då?

Cyclo-crossen! SM och kanske EM - beroende på var det går i år.

Jobbstart, borttappad muskel, Watt-max samt buggar och hetta

Behöver hjälp att utrota en bugg och släcka en låga

I normalfallet brukar jag använda denna envisa bugg i powerpointpresentationer om testning men idag hamnar han i bloggen. Han vill ju inte försvinna! Vet inte hur jag ska kunna utrota denna. Jag ska ju bara hitta buggarna på jobbet - inte åtgärda dem... Inte vet jag hur jag ska stänga av svetslågan som kommer med (o)jämna mellanrum över tibiabenet heller. Fast det borde ju äkta hälften kunna lösa :)

Har haft problem med krypningar och en brännande känsla på framsidan av underbenet i några nätter. Ställer till lite problem med sovandet. Får hoppas det ger med sig snart. 

Första arbetsdagen på ett tag

Har den stora fördelen att jag kan jobba hemifrån - både rent fysiskt och att jag kan göra stora delar av mitt jobb "var som helst". En lyx utan dess like just nu. Började jobba idag och det känns superkul att komma igång så smått igen. Lite lagom att börja en tredagarsvecka dessutom.

Borttappad Vastus laterialis...

...eller har den ramlat ner på knät, för där finns en liten svullnad som kanske skulle kunna utgöra den. Jag tror i alla fall att det är den muskeln som jag tappat bort - den yttre delen av quadriceps, dvs lårmuskeln. Där den borde vara är det in inbuktning istället för den muskel som borde vara där. En lite konstig känsla.

Idag åkte cykelbyxa och -tröja på innan jag satte mig på TC:n. Vilken härlig känsla det var. Känns lite mer på riktigt så. Avsaknaden av muskeln ifråga samt omvinkligen av benet syntes väldigt tydligt i det här läget tycker jag. 

Saknad muskel och omvinklat underben som pekar utåt efter operationen. 

Vobblande knä och Watt-max

Tog kameran till hjälp för att se om jag är stabil i högerknät eller hur läget är. Har svårt att se det irl. Känslan ar varit att det varit lite ostabilt och jag kunde konstatera att känslan stämmer med verkligheten.

MEN jag klarade att ligga på en kadens mellan 65 och 70 rpm i sju minuter idag! Får öka med 10 % per dag nu - så länge inte svullnaden i knät ökar.

Så där helt underbart löjligt lycklig som vi sportfånar kan bli när allt känns att det går framåt med stormsteg!

Vilken underbar dag igår!!! 

Och allt började med sjukgymnastbesöket hos Johan Meldo på Onyx i Knalleland igår. Vi snackade en stund, gick igenom vad som gjorts med mitt knä, kikade på de övningar jag redan fått och snackade lite cykel - främst CX eftersom Johan tycker det verkar så kul. Därefter testade och mätte Johan lite kring rörligheten i knät. Finns en hel del att göra där  men OJ vilka framsteg jag har gjort bara sen igår. Samtidigt fick jag lite tips kring befintliga övningar, bl.a. att ta hjälp av ett badlakan för att ta mig över det upplevda stoppet jag kände. Det största upplevelsen kom dock när jag satte mig och körde sittande tåhävningar! Känslan var obeskrivlig!!! Det kändes ju som jag tränade - som jag gjorde något! Helt underbart! Avslutade med förberedande höftlyft.

Efter sjukgymnastbesöket gick vi till Subways och satt kvar där för att käka en macka. Det kändes en del - både att ta promenaden dit och att sitta kvar där, men det var en så skön känsla att känna mig delaktig av verkligheten. Dessutom var jag med in och handlade på Byttorps ICA innan vi kom hem.

Sen blev det finbesök med fika och lite hund- och barnvakteri. Alliz låg lugnt och stilla på Lars mjukisbyxor under tiden husse och matte var på rymmen. Lill-flisan sussade gott bredvid mig i sängen när mamma och pappa kikade på bilstol och sulky. Tog dock inte så lång stund innan hon vaknade. Det blev en blandning av magont.mys, sång och lek där farfar hade huvudrollen.

Och vilken helt fantastik dag idag!!!

Framstegen med träningen har verkligen fortsatt idag. Känslan av att verkligen göra något "på riktigt" finns kvar. Benlyften känns i låret nu när jag tar i lite mer. Tåhävningarna gör att jag jobbar med vaderna lite. Sitta och gunga med benen funkar klockrent. Bensparkarna funkar även de riktig bra. Knäppet i knäskålen har jag dock kvar men det är inget som gör ont och inget nytt. De förberedande rumplyften känns en del i baken. Stående med benet rakt åt sidan samt bakåt är lite småkämpigt - men det är för att det känns mest i det friska benet. Det blir lite överbelastat...

Efter det obligatoriska fikat frågade jag maken: "Vad vill du göra idag?" Det var första gången på länge som jag kände riktig energi att göra något - inte bara vara hemma. Det var så "illa" eller så bra att jag till och med lyckades ta på mig allt, inklusive tubigrip och Robocoportosen efter dusch och smink - ja, till och med smink idag.

Det blev en lunchdate med maken på Café Viskan. Har längtat efter deras helt underbara Chevrésallad. Att få sitta där inne med folk runt omkring och titta ut genom fönstret var helt ljuvligt. När jag nu ändå var i farten så var det lika bra att passa på att ta ett besök på jobbet. Kul att komma dit och träffa dem. Dessutom oerhört inspirerande att höra vad som är på G. Ska verkligen bli superkul att komma tillbaks igen sen!

Lycklig och nöjd

Funderat länge och varit på G tidigare med det här med blogg

Har funderat länge på det där med att dra igång en blogg. Började så smått för ett par år sen men det rann ut i sanden. Får se om det håller den här gången.

Tänkte det kunde vara kul och nyttigt att plita ner lite hur min väg ser ut framöver. Vad som händer och fötter inför, men kanske framför allt efter min knäosteotomioperation. Målet är högt satt när det gäller rehabiliteringen och återkomsten till ett vanligt "Anki-liv":
Tillbaks till hojandet och tränandet; till att kunna leka och vara med våra ljuvliga barnbarn fullt ut; till att kunna rodda allt jag vill rodda, finnas till för min familj och göra lite nytta, orka engagera mig i CX:n fullt ut igen - för att nämna några grejer.

Det stora målet för kommande år är att jag ska vara i så god form till augusti, att jag känner att jag kan köra Veteran VM som går i Nove Mesto i Tjeckien. Trodde jag i alla fall. När jag går in och kollar UCI:s kalender nu ser jag att VM ligger 28 juni till 3 juli, pga OS antar jag, men vi veteraner finns inte med. Hittar inget för oss alls när det gäller XCO. Däremot finns XCM med i veckan innan. Förvirringen är total!!! Har mailat den som står som kontaktperson i Nove Mesto så får vi se vad jag får för svar innan jag kontaktar UCI. För egen del så är jag glad om det inte är juni/juli som gäller. Då blir det nog ett ouppnåeligt mål...

Kommer ha delmål på vägen. Kan dock inte tidsätta dem än eftersom jag inte har koll på hur det kommer att vara, s de får vänta ett tag. Det enda jag vet är att jag inte får stödja på benet de första 6 veckorna. Får markera steg, vilket innebär att jag ska tänka mig att jag har ett knäckebröd under foten.., Sen blir det successiv ökning av belastningen.

Som läget är just nu är jag lite kinkig. Väntan på operation är inte kul. Även om jag inte ska klaga. Att gå och ha ont i "onödan" känns så meningslöst. Att ha det efter operation är en helt annan femma - då ska de ju bli bra igen. Men jag ska inte klaga - många som har det värre och som får vänta ännu längre på att få hjälp i vår offentliga sjukvård. Det vill till att du är frisk och stark om du är sjuk. Operation senast i mitten av oktober är det som gäller enligt vårdgarantin, och det är det läkaren har sagt så det är bara att rätta in mig i ledet - även om jag har svårt för det ...

Så, detta var en liten bakgrund till det hela. Nu till dagen idag.

Blev en lite konstig start på dagen idag. En tidig en - var planen. Vid fyratiden i morse skulle äldste sonen med familj komma hit för att få skjuts till Landvetter och vidare flygtur till Mallis. Nu blev det inte så. Planet var försenat - och är det fortfarande. Håller tummarna för att de kommer upp i luften vid planerad tid (00:30) i natt istället. Nu fick vi somna om ett tag istället.

Gjorde något väldigt ovanligt för att vara vi idag. Tog en konstrunda på stan för att kolla in No Limit Borås 2015 som pågår just nu. Otroligt läckert!! Så grymt stolt över att bo i en stad som äntligen börjat gå utanför de gängse normerna. Street art i Borås för andra året i rad!

Väl hemma igen och efter lite näringsintag kröp jag upp i sängen och fixade fram mitt sängskrivbord som fixats till inför min operation. Riktigt nöjd med hur det funkar! Hade lite cykeljobb att göra plus att jag tänkte få tummen ur och dra igång bloggandet.

Praktisk arbetsplats!

Efter en kort stund drog jag igång Redbull TV. Livesändning från herrelitens MTB-VM. Liveresultat på ena skärmen och dirketsändning på den andra. Superspännande att följa Ninos och Absalons fajt om guldet. Superkul att det blev Nino som tog hem det! Såg tyvärr aldrig Emil eller Wengan i bild men satt som på nålar och följde dem på liveresultaten istället.

Bästa platsen

En liten nackdel med arbetsplatsen finns dock: det är lite småstruligt att ta sig bort från den. Suttit på samma sätt i flera timmar nu. Tur jag blivit servad med värktabletter, fika, vatten och banan.