I did it! I did it!! I DID IT!!!

Jäklar vad nervös jag var - och jäklar vilken underbar känsla!!
Nervös för om det skulle hålla - om det skulle funka överhuvudtaget
Nervös för om jag skulle hitta känslan igen

Det funkade och kändes helt underbart!

Min älskade äkta hälft kläckte ur sig förslaget häromdagen: Vi sticker ut och testar att cykla lite på måndag - och gissa om jag var på... 

När jag kom hem från jobbet strax efter 12, och vi hade fått i oss en kopp kaffe började det bli dags att leta fram vinterkläderna. Angelo (hojen) hade redan fått på sig sina, dvs dubbdäcken satt på. När vi var klara bar Lars ner Angelo och jag lirkade efter nedför våra tre trappor i huset. Sen stack han upp för att hämta sin och under tiden passade jag på att grensla hojen och känna mig för lite. "Det här ska nog funka", tänkte jag.

Det blev en sväng på 6 km/40 minuter lugnt och stilla. Känslan var underbar! Även om det onekligen kändes lite konstigt och ömt. Tibia, dvs skenbenet som sågats av, vinklats om och lappats ihop, ömmade en del på framsidan. Knät känns av lite när jag belastar lite mer, det gick t.ex. oerhört lätt och långsamt uppför de små backar som var. Lättaste växeln trots 28-klinga fram säger en del... MEN DET FUNKADE!