måndag 11 januari 2016

Surt sa räven - men rönnbär är ju ett "superbär" så det blir nog bra så småningom.

Inte min starka sida...

Ja, jag är blåögd... Ja, jag har en förmåga att vara överoptimistisk ibland... Det sitter långt inne att acceptera att jag inte kan klara av det jag vill... Samtidigt kan jag - när jag väl insett fakta - gilla läget och göra det bästa möjliga av situationen.

Det har inte varit några bra dagar sen sist. Körde på med rehaben enligt plan och det kändes så jäkla skönt! Att äntligen vara på G. Fick äntligen börja belasta lite mer. Släppte dessutom ortosen efter nyår. Jätteskönt fast en väldigt konstig känsla att "lära sig gå" på ett annorlunda sätt. (Är numer kobent på högerbenet).  Förra veckan konstaterade sjukgymnasten att svullnaden ökat sen veckan innan. Jag hade misstänkt det själv men var inte helt säker. Det blev till att skippa samtliga belastningsövningar och bara köra på med rörlighets- och cirkulationsövningarna. Allt för att svullnaden skulle gå ner... Nu blev det inte så :( Har under veckan konstaterat att svullnaden bara ökat och känslan har inte alls varit bra. 

Dagens besök gav det hela svart på vitt. En ökning av omkretsen med 2,5 cm över patella och 2 cm en bit ovanför leden. Inte bra alls. Dags att jaga läkaren för att få en bedömning och eventuell åtgärd så vi vet hur vi ska vidare med rehabiliteringen. 
Surt sa räven...

Se sanningen i vitögat när det gäller MTB-säsongen

Jag hade redan sen tidigare kommit fram till att det inte skulle bli något Veteran-VM för mig. Att det skulle gå nere i Italien gjorde valet lätt. Kunde inte motivera 130 mil bilresa enkel väg, plus allt annat som tillkommer när jag visste att jag inte skulle kunna vara i närheten av den form jag vill vara.

Så den biten var lätt.


Men resten... Jag satte mig och fixade min Excelfil för träningsdagboken. Den börjar 1 februari för då ska jag väl komma igång. La in SWECUP, Västgötacupen, AMC samt SM-dagarna - för någonstans ska det väl ändå bli ett MTB SM.


Samtidigt började jag fundera lite. 

Idag har jag hoppat på kryckor i 6 månader och då har jag ändå en månad kvar. 7 månader utan att ha gjort något kroppsligt som har med träning att göra - inte ett jäkla dyft. Skulle tro att det tar lite tid att få tillbaks flåset, styrkan, cykebenen och en vettig kropp.

Sen var det här med frågan NÄR jag skulle kunna börja träna - på riktigt. Att jag släpper kryckorna i början/mitten av februari innebär knappast att det är samma sak som att jag kan börja träna. Det lär nog ta nån eller ett par månader till..

Dryftade frågan med sjukgymnasten idag - och fick bekräftat att det nog lär bli så. Är så jäkla glad att jag har en sjukgymnast som själv kör triathlon och därmed förstår vad jag pratar om när det gäller träning och tävling.

Det är jobbigt att behöva se sanningen i vitögat när jag vill så jäkla mycket

Så hur ser det ut framöver då?

Det kommer bli cykling för glädjen, träning för att börja bygga styrka och flås, teknikträning för att våga lita på att kroppen fortfarande kan hantera cykeln.

I mitten/slutet april blir det förhoppningsvis en veterantantträningshelg i Hellas som jag kan vara med på. KANSKE beror på hur långt jag kommit i formen. I slutet av april/början av maj blir det en sväng till Sandviken för att lägga i båten och njuta på Lilla Hawaii - samtidigt som det blir MTB på underbara Högbo Arena. 

Tävlingarna då?

Nja, nåra tävlingar lär det inte bli. Inte på ett bra tag. Däremot kanske jag kör nåt race för att få tävlingsträningen.

Men vad blir det långsiktiga målet för 2016 då?

Cyclo-crossen! SM och kanske EM - beroende på var det går i år.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar