Jag vill Jag kan Jag njuter!!

Njuter!!!

Kände att det var dags för ett inlägg som tar upp status avseende rehab och träning, så här 15 veckor efter min tibiaosteotomi.

Nu går det framåt med stormsteg och känslan är så underbar

• Jobbprocenten ökar
  Egentligen är jag sjukskriven på heltid till 28/2 och därefter på halvtid till sista april - men jag har fått lov av läkaren att styra det som jag själv känner att jag vill och kan. Den 28 december började jag därför 2 timmar om dagen - till största delen hemifrån. Sen blev det dags att gå upp till halvtid den 2 februari. Och på måndag är det äntligen dags att gå upp till 75 % Tror det kommer funka alldeles ypperligt. Tycker det har varit lite hattigt, blir varken hackat eller malet när jag jobbar så lite som jag gjort tidigare - men det har varit superskönt att känna att jag kom tillbaks steg för steg.

• Släpper kryckorna inomhus
  Behöver fokusera rätt rejält för att lära mig gå igen - men det går! ;) Främst inomhus och på plan mark, men det börjar bli bättre och bättre i trapporna och ute också.

Nytt rehabprogram - som börjar likna träning på riktigt!!

1,5 timme tar det att köra igenom det nu - och då kör jag bara 2 set bestående av 15 reps av varje (båda benen där det är enbensövningar) än så länge. 

Programmet består av:

• Step upp på steg, dvs upp och ner på en stepbräda. Hade lite extrahöjd i fredags 
• Step upp sidovis, dvs upp och ner på en stepbräda från sidan
• Knäböj med boll bakom ryggen - ner till 90 grader nu
• Utfall framåt
• Utfall steg åt sidan
• Sittande benpress i maskin - ner till 90 grader nu
• Bäckenlyft, lårcurl och sen rumplyft till en rak linje knä - huvud
  Den här övningen är GÔRSKETAJOBBIG!!!
• Tåhäv på stepbräda
• Sätta och resa mig (90 grader) med vikter i händerna
• "Jorden runt", dvs stående höftlyft utåt, inåt, bakåt och framåt med i dragapparat
• Lite stretch på det.

Rehabpassen ligger varannan dag

Cyklingen då

Jag fick ett ok från sjukgymnasten på att köra upp till 40 minuter - men det räcker med den tiden tycker han. Får dessutom gå från lätt mot lite mer moderat nivå. 

Testade det i förrgår genom att lägga in 4 stycken 15 sekundare på maximal kadens. Ja, maximal kadens jag kunde komma upp i för tillfället (145). Vilken ljuvlig känsla!! 

Sen var jag ute och körde idag också. Samma runda som senast men det var "liiite" tyngre idag. 1 dm snö gör sitt till :D 50 minuter tog det och maxpulsen låg 15 slag hörgre medan snittpulsen låg 13 slag högre. Det blev inte bara ett rörlighetsträningspass idag - utan det kändes verkligen som ett pass på hojen idag!

Cyklingen kör jag varje dag. De dagar som inte är rehabdagar blir det i kombination med rörlighetsträning.

Annan träning då

Kör styrketräning, och numer även stakmaskin, ihop med rehabpassen, dvs varannan dag. Övriga dagar blir det styrketräning hemma, eller bara rörlighetsträning ihop med cyklingen.

Har dessutom dragit igång PT-pass med bästa Åsa igen också. Varannan fredagän så länge. Och på fredag ska vi gå igenom kosten också. Vet ju egentligen vad som gäller... men har inte hållt mig till det sen juli, och behöver få koll på den med tanke på hur mycket mindre jag gör åt idag jämfört med tidigare.

Summering

Rehabpassdagen innebär vanligtvis 2 - 2,5 timmes träning (varannan dag)

Övriga dagar innebär vanligtvis 0,5 - 1 timmes träning (varannan dag)

Den här veckan kommer sluta på ca 8 timmar om morgondagens planering håller.

Kan tillägga att jag är den enda på gymmet som kryckar mig rung där inne.

Glädjas åt det lilla, vara stark men tillåta mig att vara svag emellanåt

Det där sista har jag blivit bättre på vartefter åren gått, vilket är jätteskönt. Trodde jag släppt en hel del på det där kontrollbehovet jag haft också. Det finns dock nånstans långt där bak. Fast det är kanske ok med tanke på att situationen är lite speciell just nu. Eller så är det bara känslan som infinner sig när jag inte kan vara delaktig i det verkliga livet. Tror jag väljer det senare. Har ju ett stort behov av att vara delaktig i vad som händer för att må riktigt bra.

Att ligga här hemma i sängen dygnet runt, att bara komma upp och för att gå på toaletten är frustrerande. Vet inte ens vad vi har i kylskåpet här hemma! En väldigt konstig känsla. Gör ingen som helst nytta på något sätt. Ligget bara här och trampar med foten upp och ner, upp och ner för att få bukt med svullnaden. Det är det tillsammans med att det gör förbaskat ont emellanåt som gör att det brister ibland.

Är så otroligt lyckligt lottad som har min älskade äkta hälft som roddar allt här hemma, inklusive tar hand om mig. Detta trots att han själv skulle behöva vila och återhämta sig efter sina 4 timmar på jobbet under förmiddagen för att inte få sviter kommande dagar. Hoppas dock det kommer funka rätt bra när jag inte ställer till det med extra besök på lasarettet och annat. Då kan vi vila tillsammans.

Tror dock att den här veckan lämnat för stora sviter hos honom, vilket innebär att det nog inte blir nån Sjöängscross för honom. Inte i morgon i alla fall, men kanske på söndag om morgondagen blir bra. Känns taskigt att vara orsak till att han inte kunnat hantera sin hjärnskada/hjärntrötthet som han borde. Han blir bara så förbaskad när jag säger att det är mitt fel...

Vad min älskling kom hem med efter han varit och handlat ikväll. Gissa om tårarna flödade av glädje och kärlek. Jag är GULD värd. Jag som känner mig så onyttig.

Rehab

Det går inte fort framåt precis. Vet inte riktigt hur jäkla naiv jag var innan operation. Körde rehabövningarna i förebyggande syfte för att det skulle gå mer naturligt direkt efter operationen. Rehab bestående av att vinkla foten upp och ner, lyfta benet rakt upp samt böja benet genom att släpa foten i sängen och dra in hälen mot häcken. De två första går jättebra. Inga som helst problem. Men det där med att böja knät... Kämpar lite dag för dag. Än kan jag dock inte böja det speciellt mycket genom ovanstående övning. Kan med ansträngning böja det i 90 grader när jag sitter. Får glädja mig över det lilla.

Superglad över att kunna böja benet i 90 grader. Sakta, sakta men steg för steg går det åt rätt håll.

För övrigt så är det absolut ingen belastning på benet så länge jag inte har min Robocoputrustning på mig. Har jag den på mig så är det i princip att markera steg som gäller. Så mycket mer ska det inte vara. Undviker dock den en hel del just nu. Svullnaden i benet gör så förbaskat ont och inte blir det bättre av att spänna fast en ställning som ändå måste sitta åt en del för att sitta uppe.

Igår var jag i kontakt med ortopeden för att få reda på om jag kan göra något mer än högläge och trampa, trampa, trampa. Sköterskan gillade inte alls att jag var svullen och ville absolut, efter att ha konsulterat två läkare, att jag skulle åka in för att få det kontrollerat. Fick bli en sväng till akuten. Var rätt skönt att komma utanför dörren och få lite frisk luft. Blev fyra timmar inne på AVC innan vi var på väg hem igen. Positivt besked från en supertrevlig läkare: blodproverna vara positiva, ingen feber, svullnaden inte extrem och inga propptypiska indikationer. Fick dock en tubigrip att trä på benet för att hålla inne svullnaden och order om att höra av mig om det blir några negativa förändringar.

Lugnt

Ni som oroar er för att jag ska gå för fort fram kan vara lugna. Det går inte. Jag kan inte. Smärtan sätter stopp. Men även när den släpper mer kommer jag att följa läkarens och sjukgymnastens order/rekommendationer.

Antar att det tar ett par veckor till innan jag kan vara uppe lite mer och ta lite större del av vardagen. Ser framtiden an med stor förtröstan.

Mina dagar då jag inte slumrar